Spegeltältet

Konsert igår. Dresden Dolls spelade i ett spegeltält som ställts upp bakom Postbahnhof.

Det var så vackert att det nästan inte gjorde något att konserten inte var särskilt bra. Kort, utan den vanliga energin och med bara ett extranummer... Tråkigt, med tanke på hur fantastiskt bra de var för ett år sedan.

Fast å andra sidan - vad kan man förvänta sig egentligen? Bandet har turnerat oavbrutet i mer än ett år. Först själva, sedan som förband åt Nine Inch Nails. Och så har de mitt i allt turnerande släppt en skiva, som de nu måste promota.

Det är som det var med Moby för ett par år sedan. Jag såg honom i Stockholm just efter att Play hade släppts. Innan han blev stor. Konserten var fantastisk. Liten och intim och efteråt kom Moby ner till oss i publiken och frågade vad vi tyckte och skrev autografer och var trevlig.

Just som Dresden Dolls gjorde för ett år sedan.

Sen såg min polare J honom efter ett och ett halvt års turnerande och hon sa att det var en helt annan konsert. Tråkig och platt och Moby var trött och grinig.

Inte för att Dresden Dolls var trötta och griniga igår, men de var inte lika på hugget som förra gången (då de gav fem extranummer och sa att om inte vi slutade klappa skulle de inte sluta spela...).

Fast... jag kan inte ens föreställa mig att göra samma sak i ett och ett halvt år. Kudos till dem för att de orkar!