Dödsvärme

Det är svalt när jag kommer in i lägenheten.
Äntligen svalka, tänker jag och tittar på termometern. 30 grader inne i köket.

Magen är i uppror efter all stress och förra veckans virus (?). Magsyran bränner i halsen och jag kokar havregrynsgröt med rivet öpple. Klockan är 15.10.

När jag har ätit hamnar jag på soffan med Jonathan Saffran Foers "Extreamly loud and incredibly close" (fast på svenska), som jag har velat läsa sen den kom ut. Lånade den på kyrkans bibliotek igår. Den är bra, men jag hade hellre läst den i original.

Somnar.

Vaknar av att S kommer hem. Det är klibbigt varmt, men jag intalar mig att det är svalt. Klockan är 16.05.

Telefonen ringer. S svarar och det är till henne. Från resebyrån. De ville bara påminna om att hon måste betala biljetten senast idag. De stänger kl 19.

S ringer A som är i Rwanda. Jag ligger kvar på soffan och tänker lite på att A är så långt bort, men att de ändå kan prata med varandra.

Jag börjar gråta.

S berättar när hon kommer till Nairobi - 7 september. Praktiken i Rwanda börjar i oktober. Hon säger att hon vill åka landvägen till Kigali och frågar A om det är något särskilt hon ska tänka på vad gäller kläder och skor.

Jag kan inte höra längre. Reser mig, tar på mig linnet och shortsen. När jag står i hallen och tar på sandalerna förstår S att jag är på väg ut. Hon säger till mig (på tyska) att hon strax är klar. Jag svarar på svenska att jag måse gå.

Så går jag.
Det är omöjligt att andas utomhus. Luften bara står och står och det finns inget syre.