Äntligen hemma!

Det är så det känns -
i Berlin är jag hemma.
Hur länge hade jag varit här innan jag hejade på någon på gatan?
Ett par timmar kanske, eller en dag eller så.
Och jag har stött på fler än en av de jag känner, av en slump.
Härligt.
Jag blev jätteglad när jag såg Haltande Mannen häromdagen.
Honom har jag tittat på, när jag fått tillfälle, i två år nu.
Skönt att se att han lever.

S födelsedag blev så lyckad som en glassbomb.
Jag ordnade underbara presenter (om jag får säga det själv)
och var allmänt snygg och trevlig hela dagen trots att det var deadline och trots att jag var stressad över det.
Och på kvällen - överraskningsfest!
Jag är så jävkla nöjd över att jag lyckades lura S så.
Hon fattade ingenting när servitritsen sa
- Ja, vi har ett bord för sju personer åt er här.
-Nej, för två, sa S.
-Nej, för sju.
-Nej, för två.
Till sist steg jag fram, la handen på S axel, tittade henne i ögonen och sa:
-Nej S, för sju.
Och servitrisen skrattade för då fattade hon också.
När M (som bor i Köln och som tidigare på dagen ringt för att gratta) kom in genom dörren tror jag nästan att S började gråta av överraskningsglädje.

På söndag är det min tur.
30 år.
Läskigt.