Tandläkarbesöket från Helvetet

När jag gick i femman fick jag fast tandställning. Den första som jag hade var placerad rakt över gommen, som en brygga mellan kindtänderna på högra och vänstra sidan. Varje morgon och varje kväll skulle jag själv spänna ut den med hjälp av ett litet verktyg. Detta för att ge mina framtänder större utrymme. På två veckor fick jag ett 3,5 mm brett mellanrum mellan framtänderna.
Ni kan ju själva gissa hur ont det gjorde.

Efter tvåveckorstortyren, fortsatte tandställningandet aktivt i säkert 5 år för att sedan övergå i en mer passiv fas. Under den aktiva tiden åkte jag bussen till Kalmar en gång i månaden för att spänna rälsen, vilket ledde till ungefär en veckas smärta. Ibland skavdes kinderna sönder av tandställningens vassa kanter, vilket inte heller var särskilt skönt. Den passiva fasen kännetecknas däremot av smärtlöshet, men å andra sidan pågick den i en 6-7 år (jag hade alltså en ståltråd fastlimmad på insidan av mina framtänder för att hindra dem från att sticka iväg och förstöra allt tandregleringsarbete som redan var gjort).

När jag gick på gymnasiet tyckte min vanliga tandläkare att jag borde ta bort visdomständerna, och i första hand de i underkäken. Problemet var bara att de inte hade kommit upp riktigt än i och med att de växte snett - in i kindbenet. Två operationer, var svaret på detta problem.
För att få ut tänderna var tandläkaren tvungen att skära ganska långa snitt. Snittet började, i båda fallen, ungefär där kindtänderna börjar, gick längs med dem och fortsatte sedan upp i kinden. Det krävdes ett inte oansenligt antal stygn för att sy ihop det. Den högra tanden var dessutom så stor att det inte gick att få ut den i ett stycke. Alltså sågades den sönder i tre bitar medan den fortfarande satt i kindbenet. Efter varje operation tog det ungefär en vecka innan jag kunde tugga.

Visdomständerna i överkäken drogs ut när jag just skulle fylla tjugo.

När jag var 22 år och bodde i Rinkeby hittade min tandläkare där ett hål i en kindtand. Han lagade det. Efter en vecka av smärta ringde jag till mottagningen för att fråga hur länge det skulle göra ont. Tandsköterskan som jag fick prata med sa att det kunde dröja upp till två veckor innan smärtan avtog. Efter ytterligare en vecka av en smärta så ond att ögonen tårades om jag råkade tugga på den nylagade sidan, ringde jag till mottagningen igen. Sköterskan som jag pratade med sa att min smärta måste bero på att nerven var skadad. Detta skulle betyda att tanden måste rotfyllas. Hennes råd till mig var att jag skulle vänta så länge som möjligt och sedan komma in för en rotfyllning.
Jag höll ut i fyra veckor till, sen var jag beredd att välkomna en rotfyllning med öppna armar.
När jag kom till tandläkaren sa han att det var synd att jag hade väntat så länge. Han menade att smärtan nog berodde på att det hade blivit en luftbubbla i lagningen. Den långa väntetiden kunde, menade tandläkaren, ha gjort permanent skada på nerven - vilket skulle betyda rotfyllning.
När han sen, efter att ha lagt bedövning, började borra gjorde det så ont att hela mitt huvud, i ren reflex, for åt sidan medan borren fortfarande borrade. Bedövningen hade inte tagit, vilket dock inte ledde till något annat än ytterligare bedövningssprutor. (Jag slapp rotfyllning, men det dröjde månader innan jag vågade tugga normalt igen.)

För ett par månader sedan var det dags för tandläkarbesök igen. De senaste åren har jag gått till samma mottagning här i Malmö. Först fick jag träffa dr. G en gång om året, men i och med att mina tänder var av så bra kvalité tyckte han att det räckte om jag träffade en tandhygienist var 18:de månad, vilket jag (med detta besök) gjort två gånger. Det är alltså tre år sedan jag sist såg dr. G.
Som vanligt fick jag beröm för mina fina tänder. This is not the forum för skryt, men jag kan ju meddela att tandhygienisten ansåg att jag borde få medalj för årets finast tänder. Hon erbjöd mig således att vara med i det här försäkringssystemet som finns. Jag sa att det ville jag gärna. Sedan sa jag:
- Du, skulle du kunna kolla igen - det känns lite konstigt ibland när jag tar med tandtråd här, sa jag och pekade in i munnen, mot de vänstra kindtänderna.
Tandhygienisten kollade, men sa att hon inte såg något att anmärka på. Men sedan ville hon, bara för säkerhetsskull, röntga.
När hon kom tillbaka med röntgenplåtarna i hand sa hon:
- Ja, det var inte så konstigt att du kände nått. Du har ett bautahål.
Och så visade hon mig på bilden att nästan 1/3 av tanden var ljusgrå. Som grädden på moset betyder karies självklart att tandvårdsförsäkringen blir dyrare, förutom att jag alltså ,åste betala för själva lagningen.

I torsdags var det dags för lagning, och det är denna som är poängen med detta megainlägg.
Jag var lite nervös innan och tänkte på hur jobbigt det var sist jag blev lagad.
- Jag vill ha mycket bedövning, sa jag.
Dr. G la första sprutan. vilket gjorde mindre ont än jag mindes det och jag slappnade av lite.
Sen stack han in spruta nr två och jag kände på en gång att något gick fel.
Det brände som eld i kinden, upp i näsan och sedan i ögat. Det är ett understatement att säga att jag blev jätterädd.
Allt gick så fort. Dr. G tog bort sprutan. Jag kved och förstod ingenting och satte mig upp. Det gjorde så ont att jag inte kunde andas eller prata och jag började gråta. Sen märkte jag att jag såg dubbelt och då blev jag rädd på riktigt. En sköterska kom in och försökte få ner mitt huvud mellan knäna, för hon var rädd att jag skulle svimma. Det gick inte alls - då fick jag ännu mindre luft.
Efter en stund kunde jag prata igen och långsamt lugnade jag ner mig, trots att dubbelseendet var kvar.
Tydligen hade sprutan kommit väldigt nära, eller träffat, en nerv som går upp mot ögat och därmed bedövat denna. Det var det som gjorde så ont och det var det som gav dubbelseendet.
Efter ytterligare en stund var jag så lugn att jag kunde lägga mig ner på britsen igen och dr. G kunde sätta igång med det som var den verkliga anledningen till mitt besök.

Jag har varit med om så jäkla mycket rotande i min mun. Jag har haft mer ont i munnen än vad jag t.ex. haft huvudvärk. Jag trodde att jag upplevt all tandsmärta som man kan uppleva. Och jag trodde dessutom att jag lyckats förbi tandläkar-orädd.

Tji fick jag. Jag är så rädd att jag mår illa när jag tänker på att jag måste tillbaka i juni igen för att avsluta den påbörjade lagningen.
Lustgas?