För att minnas

Det här inlägget har legat färdigt i min dator i snart ett par veckor. Jag har inte kunnat posta det innan. Jag vet inte - ibland när jag har läst det har det känts alldeles för kallt och opersonligt. Men samtidigt kan jag nu inte skriva om det här på något annat sätt. Att öppna och skriva personligt och känslofullt är jag inte mogen för. Inte än. Kanske inte någonsin här. Vem vet. Inlägget nedan är mest till för att förklara och sortera. När hände vad? Jag vet att man glömmer sådant fort.

Jag hoppas att någon finner det viktigt nog för att läsa.

Sus blev diagnostiserad med bröstcancer i maj 2006. Hon behandlade i ett helt år med cellgifter, strålning och operation. I juni 2007 sa läkarna åt henne att nu skulle hon inte säga att hon "har" cancer utan att hon "har haft" det.

Sedan gick sommaren och Sus blev bara piggare och piggare. Åtminstone vad jag fick se. Hennes syster sa efteråt att hon någon gång klagat på att hon hade ont i ryggen, men att Sus själv sagt att det nog berodde på att hon överansträngt sig. I början av oktober åkte hon inlines. Flera kilometer.

I slutet av samma månad var hon på återbesök. Läkaren sa att hennes levervärden var förhöjda och att ytterligare prover skulle tas. Hon ringde till mig på jobbet och var ledsen och vi sågs på kvällen och drack te och satt och pratade. Sus berättade om den ”cancerkurs” som hon gick tillsammans med sin lillasyster och om hur hon själv tyckt att det kändes konstigt att gå den.
- ”Jag är ju inte som de andra, jag är ju frisk nu” berättade hon att hon tänkt. Nu grämde hon sig över det.

Söndagen den 4 nov kom Sus på middag till mig. Jag hade varit i Berlin ett tag och inte sett henne på någon vecka. Så fort hon kom innanför dörren visste jag att cancern kommit tillbaka. Hon var helt grå i ansiktet och såg liksom torr ut på huden. När hon sedan sa att hon inte kunde äta så mycket för hon fick sura uppstötningar hela tiden, blev det ännu klarare att något var fel. VI hade i alla fall en jättefin kväll med dvdtittande och ätande av tyska julkakor.

Onsdagen den 7 nov fick Sus beskedet att cancern var tillbaka. Jag visste att hon skulle träffa läkaren kl 15 och att A (en gammal vän som dessutom är sjuksköterska och arbetar på hospice) skulle vara med. På kvällen ringde jag Sus. Ingen svarade. Så jag ringde A. Hon berättade. Hela levern, mjälten, lite på lungorna och flera metastaser på ryggraden. Jag småsprang hela vägen till A. Vi satt i hennes soffa – Sus, A, jag och A:s flickvän M – och drack Whiskey och försökte förstå.

Läkaren hade sagt till Sus att om det var något hon ville göra så skulle hon göra det nu. Inte planera så långt framåt, utan verkligen göra det NU. Hon pratade om att åka skidor, att se Grand Canyon, att höra Susan Anthony sjunga. Jag kollade på nätet. Susan Anthony skulle sjunga i Tyskland nio dagar senare. Vi köpte fyra biljetter.

Men Sus hann inte göra något alls. Det gick så jäkla fort. Hon blev sämre på bara några dagar och dagen innan vi skulle åka till Tyskland för att gå på opera blev hon inlagd. Läkarna trodde först hjärntumör, men det visade sig att det var hennes epilepsimedicin som spökade nu när levern lagt av. Jag tror att hon låg inne i närmare 3 veckor. Jag blev halvtidssjukskriven och hängde på sjukhuset mest hela tiden.

Sen kom hon hem igen. Det var i början av december. Hon bodde hos sin syster och jag var där en massa. Hon var pigg men fick mer och mer vätska i buken och fick svårt att röra sig och att sköta magen.

Den 12 dec flyttade hon hem till A och M. Sus syster skulle flytta från sin lilla lägenhet till ett stort nybyggt hus och Sus orkade inte med det stöket. Vi träffades den 13 och 14 dec och hon var rätt så pigg. Den 15 dec pratade vi kort på telefon, men hon sa att hon var för trött för att prata. Den 16 dec orkade hon inte heller prata.

Det var bestämt att den 17 dec skulle ett dränage skulle sättas på hennes buk för att få ut vätskan. Vi trodde att hon skulle bli piggare igen efter det. Men när läkarna kom på förmiddagen den 17 dec var Sus för dålig för att bli dränerad. Läkarna bestämde att hon skulle bli flyttad hem till sin syster. Jag var på jobbet när M ringde och sa det, och då förstod jag på en gång att det var riktigt dåligt. Jag visste att Sus ville vara hos sin syster på slutet.

På kvällen åkte vi dit. M varnade mig i bilen för att det skulle vara en stor skillnad att träffa Sus nu mot hur det var på fredagen.
Det var det.

Jag tror att Sus var medveten om att vi kom, det var något hon gjorde när hennes syster sa det till henne som får mig att tro att hon visste att vi var där. Men sedan sjönk hon in i en väldigt djup sömn och låg och snarkade. Hon hade fått morfin och stesolid, vilket nog också gjorde så att hon var borta.
Vi satt ett tag inne i rummet hon låg i, det var så fint och lugnt och skönt. Efter ett tag gick vi ut för att fika, men U (en annan gammal vän som också är sjuksköterska och också jobbar på hospice) stannade kvar. Efter en stund blev jag rastlös vid fikabordet och gick jag in till U och Sus. Vi satt i en soffa U och jag och pratade. Dörren ut till rummet som de andra satt i stod öppen och man kunde höra de andras röster och lite lugn musik i bakgrunden. Jag tror att vi satt där i kanske 10 minuter. Plötsligt lät Sus annorlunda. Hon hade sovit djupt och snarkat men plötsligt kom andningen i stötar istället. Vi reste oss genast upp och U gick fram till sängen. Det gick på ett ögonblick. Jag tittade på Sus och såg helt plötsligt hur hon öppnade ögonen och då förstod jag att hon dog. Där och då dog hon. Det var så underligt.
Jag sprang ut och hämtade de andra, det gick också på ett ögonblick. Jag tror att från det att vi hörde det första konstiga andetaget tills dess att alla var inne i rummet gick det kanske max 1 minut.

Det var fint. Alla var där. Hennes systrar höll om henne och sa att hon kunde släppa taget, att hon inte skulle kämpa emot och att vi var där.

Det var helt otroligt.
Jag har aldrig sett någon dö innan.
Det var inte obehagligt, utan snarare tvärt om.
Jag är på något konstigt vis glad över att jag fick uppleva det.