Idag var jag på Berlins medicinhistoriska museum.
Det var rätt äckligt och samtidigt intressant. Just som man kan tänka sig, faktiskt.
Att se ett preparat av en tarminfarkt, eller en fettlever, eller en brösttumör var väl en sak; äckligt/intressant.
Men sen.
En massa foster. I formalin. En massa missbildningar. Det var inte intressant längre, i alla fall inte på ett sätt som kändes okej. Istället kändes det lite lystet nästan, voyeuristiskt. Äcklet fanns dock kvar.
En sak som jag undrade var hur alla proverna kommit till?
Jag tänkte Madicken, jag tänkte på fattiga som sålde sina kroppar till vetenskapen. Det kändes sorgligt, men avlägset. Många av preparaten var från för länge sedan. Tiden mellan dem och mig gjorde det uthållbart.
Men det helt färdigutvecklade dödfödda fostret (strypt av navelsträngen) från 1987.
Hur kom det dit, till glasburken med formalin?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment