Undervisa? Nej, tack!

Nu är det så här att jag ska undervisa en del i höst.
På u*n*i*v*e*r*s*i*t*e*t*e*t för er som missat det.
Till saken hör att jag inte och jag upprepar INTE har några som helst akademiska poäng i pedagogik. Jag har aldrig och jag upprepar ALDRIG undervisat tidgare.
Självklart var jag, när jag började doktorera, medveten om att jag troligen skulle komma att föreläsa för studenter. Och självklart trodde jag att jag skulle föreläsa om något som är min specialitet, mitt ämne, det jag fördjupar mig i inom min forskning.

Snacka om att jag blev förvånad när jag insåg att detta inte är fallet. I höst ska jag inte bara undervisa på muntlig historia-kursen (som faktiskt tillhör min specialitet), utan även på en kurs som avhandlar tiden 1500-1800 (let me tell you: not my speciality). Dessutom, och detta är verkligen verkligen intressant, ska jag undervisa på en kurs som jag för ett halvår sedan tackade nej till.

Kursen som jag tidigare tackat nej till är den så kallade homofobikursen. Jag tackade nej av två anledningar. För det första för att jag inte kände mig bekväm att undervisa om något som berör mig så starkt personligen. För det andra för att jag inte har någon som helst erfarenhet av att arbeta akademisk med homofobi och heteronormativitet.

Men men. Det gick ett par månader och plötsligt var mitt "tack, men nej tack" glömt. Och imorgon är det första gången jag ska undervisa själv på den här kursen (i förra veckan var första kurstillfället men då var jag inte ensam där utan tillsammans med min gamla handledare I, som, by the way, är den som skapat kursen)(tilläggas bör också att när kursen gick förra gången var det sammanlagt fem föreläsare vilka tilläts ge specialföreläsningar inom sina kunskapsområden. I år är vi alltså endast två).

Jag är så nervös att jag mår illa. Att jag inte kan koncentrera mig. I försöker coacha, men jag kan inte ta emot det.

Tre timmar. Det är så länge jag måste hålla igång imorgon. På temat homofobi, heteronormativitet och kyrkan.

I:s tips:
sammanfatta litteraturen
fråga efter deras egna erfarenheter

Mina tankar:
Varför ska jag sammanfatta det de läst? Det kommer kännas som att jag skriver dem på näsan och som att de redan vet allt jag säger.
Jag vill inte hålla på och kladda i deras egna liv. Varför kan vi inte hålla det på en mer analytisk nivå? Varför måste det bli personligt?

Nu tänker kanske någon:
-Ja, men det är väl inte så farligt? Det är ju bara att prata på, att skriva lite på tavlan och så.

Mitt svar:
-Jag är inte sån! Jag kan inte "bara prata på". Särskilt inte när jag är nervös och rädd för att trampa i klaveret hela tiden.
S kan vittna om min tunghäfta när det kommer till jobbiga situationer. Jag blir som tappad bakom en vagn då, kan inte uttrycka det jag känner, kan inte analysera, kan inte ens tänka klart. Ibland brukar jag till och med säga till S att vi får sluta prata om det jobbiga och att jag istället måste få skriva om det. Då går det nämligen lättare.

Fan, hur kunde det bli så här?