För ganska exakt tio månader sedan åkte jag till Rwanda. Kvällen innan kan beskrivas som en av de mest oroliga i mitt liv. Vännen S höll mig sällskap coh försökte lugna. Flickväns-S skrev fina sms. Inuti var det kaos.
Plötsligt var det dags att sova. Det lyckades inget vidare. Efter 1,5 h vaknade jag och skakade av nervositet. Vän-S räknade långsamt till fem, om och om igen, för att jag skulle lugna ner min andning så att skakandet slutade. Det lyckades, jag somnade och sov i 1,5 h till.
Ja, och sen var det resan och sen var det komma fram och sen var det tre veckor Afrika.
Stress stress stress och nervositet nervositet nervositet.
I eftermiddag kommer Jean-Paul till Berlin. Direkt från Kigali. Han är en av killarna som S gjorde film med. En annan av hans filmer har blivit accepterad på en festival i Tyskland och nu är han på väg. Han lyfte från Kigali igår kväll (samma rutt som jag åkte, dvs Kigali-Nairobi-Bryssel). Visserligen har J-P varit i Kenya (stor skillnad mot Rwanda), men han har aldrig lämnat Östafrika. Det är nästan svårt att förstå hur det kommer vara för honom att landa på Tempelhof. Min oro från förra året känns otroligt överdriven och bortskämd.
Igår pratade S och jag om vad hon och J-P ska hitta på i Berlin.
S:s förslag: gå på en av de jättestora och lyxiga biosarna vid Potsdamer Platz och se en Hollywood-produktion, äta popcorn och dricka öl.
Mitt förslag: McDonalds och dubbeldäckarbuss.
Vad tycker ni?
Uppdaterat: S ringde. Hon hade just fått ett mail från J-P i Bryssel: Visaproblem. Datumet på biljetten stämde inte med det på visat och nu får J-P inte komma innanför Schengenmurarna.
Min ilska över det här jävla systemet går inte att uttrycka i ord just nu. Rasism och översitteri styr lagarna. Det är sjukt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment