Det går inte att vara oberörd när en vän sörjer.

Är tvådelad.
Min sorg, pappasorgen, kommer upp igen. Samtidigt sörjer jag min väns mamma som dog i morse.

Mitt i allt ledset finns ändå något ljust. Jag har kommit en bit bort från kaoset, smärtan, overklighetskänslan som utlöstes av pappas död. Men minnet av de känslorna är starkt, och jag lider därför med min vän som går igenom detta helvete just nu.

Dessutom. Än en gång blir jag övertygad om de band som finns mellan människor och som inte brister i döden.