Har tänkt på min ledsna vän mycket idag. Vi har pratat i telefon och gråtit ihop. Jag frågade henne om hon känner samma panik som jag gjorde när min pappa dog. Då upplevde jag det som om jag var ett fångat lejon i bur. Jag vankade fram och tillbaka innanför gallret och tittade ut på människorna i hopp om att se någon som skulle rädda mig. Men räddningen kom aldrig och paniken bara växte.

Min vän sa att hon inte kände igen de känslorna.
Alla sörjer på sitt sätt.

I kaoset som följde på pappas död ville jag prata med människor som upplevt liknande saker, och min väns mamma blev en av dem. Hon förlorade sin far som ung och vi jämförde våra upplevelser. Samtalet med henne hjälpte mig mycket. Det gav mig ro. Det fick mig att förstå att jag inte höll på att bli galen och att jag skulle kunna bära med mig min pappa hela livet trots hans död.

Det berättade jag för min vän på telefon idag.
Jag hoppas att det även lugnade hennes sår.