Jag borde inte bry mig, men...

När jag gick i sexan var jag kär i Martin i paralellklassen. Han var mörkhåring och söt, men den mest troliga anledningen till att jag var kär i honom var att han var ett par centimeter längre än mig. Jag frågade chans på Martin och han sa ja. Vi träffades en gång och gick på bio och mitt enda minne från det tillfället var att Martin uppmanade mig att behålla biobiljetten tills föreställningen var över. En gång hade han nämligen ett en film som gått sönder och då fick bara de i publiken som kunde visa upp biljetten pengarna tillbaka. Några dagar senare meddelade en kompis till Martin, i telefon, att Martin gjorde slut.

I sjuan hamnade vi i samma klass. I början tyckte jag att det var pinsamt, men sen vande jag mig. Martin var dessutom kompis med min bästis Jonas så jag tvingades bete mig normalt runt honom. Martin och jag gick i samma klass i tre år. På gymnasiet gick han på en helt annan skola och vi hade minimal kontakt, vilket betyder att vi bara sågs på skolbussen.

Jag bodde precis vid busstationen och gick således på bussen först av alla. Martin bodde vid hållplatsen med det konstiga namnet "Hållstugebacken", på andra sidan stan.

En morgon när jag kom till busstationen stod Martin där. Jag hejade på honom och gick förbi. Ville ju inte stå där och kallprata, liksom. Men Martin kom efter mig. Det visade sig att det faktiskt var så att JAG var anledningen till att han denna morgon befann sig vid busstationen och inte vid Hållstugebacken. Detta berättade Martin för mig. Han sa:

- Jag har kommit hit för jag måste prata med dig. Det är så här att min tjej tycker att du kollar så konstigt när du hejar på oss. Därför undrar jag om du inte skulle kunna sluta heja på mig? Så slipper hon tycka att det är konstigt. Okej?

Jag var väldigt förbluffad. Kollade jag konstigt? Jag var redan som gymnasist noga med att heja på människor som jag kände, kanske var det det som var konstigt? Oavsett vilket så lovade jag Martin att aldrig mer heja på honom.

Tiden gick. I juni var det tio år sedan Martin och jag tog studenten. Jag har kanske sett honom någon gång sedan dess, men jag är inte helt säker på det.

Så i helgen kom det ett sms från min syster:

"Jag ska hälsa från din gamla kompis Martin!"

Jag satte kaffet i halsen. Vaddå "kompis"?! Svaret som jag skrev gick i stil med "Kompis!? Han är inte min kompis, han är en apa..." men sedan skickade jag aldrig iväg sms:et. Ville inte verka långsint.

Igår pratade jag med min syster i telefon. Hon berättade att Martin kommit fram till henne för at köpa biljetter när hon satt i kassan på Den Stora Biografen. Han hade berättat att han arbetar på Kustbevakningen och att han fick barn i maj.

Sedan hade han frågat vad jag gjorde nu för tiden. Min syster hade glatt berättat att om min doktorandtjänst (heja syrran!). Då frågar Martinsfanskapet

!!!OM JAG INTE SKA SKAFFA MIG ETT R I K T I G T JOBB SNART!!!

Vafan!?

Fast det är väl inte mer än vad man kan vänta från någon som Martin.
Han har alltid träffat mitt i prick på något sjukt sadistiskt sätt.
Som tolvåring dumpade han mig, vilket jag då upplevde som det värsta som kunde hända.
Som sjuttonåring kallade han mig "konstig", och att jag inte blev förkrossad då handlade endast om att jag ansåg att han var en av de mesigare i min ålder. Hade han tillhört de coola hade jag troligen blivit psykfall.

Och nu, som tjugonioåring prickar han än en gång rätt och lyckas ifrågasätta hela min existens genom en endaste ynklig liten fråga.

Jag väntar bara på hur det kommer att bli när vi om sisådär femtio år ses på åldersomshemmet...