Lyxtåget

S följde mig till nya Hauptbahnhof, eller Lehrter Bahnhof som den tidigare hette. Oavsett namn så invigdes i alla fall den enorma byggnaden med pompa och ståt, och en galen 16-åring, i våras. Vi har inte varit där tidigare, så det var faktiskt lite spännande åka därifrån.

Nattåget stod redan inne på spår 5 när vi kom, och det var en del människor utanför. Jag hittade snabbt min bädd. Jag var den första resenären på plats i hytten och passade på att stuva in min packning på de bästa platserna (hade ju pappas tavlor med och var lite orolig att de skulle bli skadade om de stod på golvet). Sedan gick jag ut på perrongen för att säga hej då till S.

Det kom fler och fler människor. I hytten till höger om min åt en hel familj grillad kycklig och i hytten till vänster flyttade ett killgäng in. Konstigt nog förblev de övriga fem platserna i min hytt tomma. Varje gång som det kom nya passagerare granskade jag dem dock lite extra, i och med att jag trodde att de skulle flytta in hos mig. Men det gjorde de aldrig.

S och jag kramades en extra gång. Det kändes som ett generalprov inför den tredje september. Sedan gick jag ombord. I min hytt var det fortfarande tomt. Tåget satte igång och började rulla norrut genom Berlins förorter.

Jag vågade inte gå och lägga mig förrän konduktören kom, vilket skedde först efter kl 00.30 nångång. Han blev lika förvånad som jag var:
-"Va, är du ensam här?" sa han och jag kunde ju bara nicka. Sedan sa han att han hade nog hört något om ett försenat tåg från södra Europa, klippte min biljett och gav mig tillåtelse att välja fritt mellan bäddarna.

Jag kunde inte tro att det var sant. EN HELT EGEN HYTT! Jag flyttade genast ner till den nedersta bädden, lämnade sänglampan överst tänd och la mig för att sova.

Att försöka sova liggandes på tåg är tortyr.
Att sova sittande på en buss är mycket lättare.
Måste komma ihåg det, särskilt som bussen är så mycket billigare.

Natten förflöt med lite slummer, lite läsande och mycket vridande och vändande. Men i och med att jag var ENSAM I HYTTEN gjorde det inget att jag tände lampan ibland eller att jag suckade och vred på mig.

Och fastän jag inte sov vare sig särskilt mycket eller särskilt bekvämt kändes det ändå otroligt lyxigt att ha så mycket plats alldeles för mig själv.