Klockan har just passerat 09.30 och jag har just tryckt i mig en kaffe latte och en kanelbulle. Tydligen är det sådant man gör när man jobbar.

Det är en konstig mix av känslor hos mig just nu. Å ena sidan en total glädje och hängivenhet (!) till mitt nya jobb. Jag längtar hit. Igår kväll efter seminariet gick vi ut och åt ihop, 10 pers. Allt från professorn till vi nya doktorander. Samtalet flöt så fint. Det var härligt att sitta och diskutera mitt avhandlingsämne med människor som är disputerade. Det var UNDERBART att två gånger, i andra samtal, höra någon annan benämna mitt avhandlingsämne som "mycket spännande och intressant".

På ett plan är jag alltså genomlycklig.

På ett annat plan är jag det inte.

Ikväll åker S till Nairobi.
Det känns konstigt.

Jag är så insnöad på att hon kommer att vantrivas. Jag är så nervös för det. Jag vet inte hur jag ska kunna hantera att förstå att hon inte har det bra, om det nu blir så.
Och jag saknar henne redan något enormt. Att tänka att det kanske blir flera veckor utan hennes röst i mitt öra gör så ont att jag vill gråta.

S och jag hör verkligen ihop. Det är inte bra när vi är ifrån varandra.

Sen är det väl också så att jag inser mer och mer att jag verkligen MÅSTE åka och hälsa på henne över jul/nyår. Jag prtade med professorn om det igår och till och med han tyckte att det var en mycket bra idé.
Jag vill ju göra det, men jag fattar inte hur jag ska kunna flyga så länge utan att explodera av oro. Det räcker ju med att jag vet att S ska flyga ikväll för att jag ska bli så nervös att jag mår illa. Att flyga ensam i mer än ett halvt dygn - det finns bara inte på kartan.
Men jag måste väl. Shit.