Jag tror att det är så här:
Om man har förlorat någon som man älskar plötsligt, då vet man att allt kan ändras på en sekund. Det vet man kanske annars också, men om man har upplevt det då vet man det på ett annat sätt. Man vet det i sin kropp och i sin hjärna och i sina känslor.
Jag har väl varit orolig förrut, det är inget nytt med mig, men oron som jag känner nu är nästan omöjlig att stå ut med.
När telefonen ringde och mamma var i andra änden och sa "han är död, Yngve är död, han dog i natt" och jag fattade att det var pappa hon pratade om.
Det försvinner inte ur kroppen, det sitter där som en spik i magen eller lungorna och när jag förstår på riktigt att jag kan få ett sådant telefonsamtal igen, då kan jag inte andas mer.
Och om man har sett en död människa i verkligheten, en älskad människa, känt kylan, så kan man så lätt föreställa sig att se andra människor så. Bilden av det flimrar till i mitt huvud och jag är nära att vikas på mitten.
Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Det förlamar och gör att hela jag går på helspänn. Stressen fräter i mig.
Det är som om jag måste vara nära människorna varje dag för att vara säker på att de är där. Men det går inte. Inte nu, och nog inte sen. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva med det här.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Nej, så är det.
Eller: .. jo, så är det.
Och när människor man älskar sakta glider ifrån en, så där som en båt där man har tappat tampen och inte hinner ifatt .., då blir man också ... annorlunda.
För man vet att båten närmar sig det där stora, brusande vattenfallet utan att man själv hinner stoppa tiden.
Just så är det.
Elisabet, det du skriver stämmer säkert.
Jag har bara ingen erfarenhet av att förlora någon långsamt...
Känns underligt det här... Jag hittar din blogg. Jag känner inte dig. Men. Dina ord är som tagna ur mitt huvud. 2 förluster, 2 föräldrar i himlen & jag vet att det du skriver är så rätt. Det som känns som mitt finns det tydligen någon annan som känner.
Tack för orden
/ LISA
Hej Lisa!
Jag tror att föräldraförlust kan vara något universellt. Mina tankar/ord skulle lika gärna kunna vara någon annans. Det är samma smärta. Och DET är förlösande. Att veta att vi inte är ensama i det vi känner.
Tack för kommentaren!
Post a Comment