Det är en genocid-dokoumentär på tv igen.
Sara, Kathrin och Ebtimi tittar, men jag klarar inte av det.
Särskilt inte när Ebtimi sitter bredvid.

I förrgår bläddrade jag i en bok i en bokhandel.
Jag såg två bilder som jag önskar att jag inte sett.
Jag vill inte ha fler sådana bilder på näthinnan,
inte nu när jag är här.
Det blir för nära, det blir omöjligt att inte låta det gå rakt in i kroppen.
Jag kan ju se vägarna här, som var kantade av döda kroppar.
Och skogsdungarna där hundratals höggs ihjäl.
Och hotellet där de sökte skydd.
Och sjukhuset som blev en dödscell bara timmarna efter att belgierna åkt.

Istället sitter jag vid köksbordet och lyssnar på ljudet från TV:n.
När det blir tyst vet jag att de visar just de bilderna som jag inte vill se.

Det är så förbannat svårt att acceptera.
Världen vände Rwanda ryggen.
Så är det, och det är fruktansvärt.
Alla struntade i Rwanda.
Alla brydde sig bara om sina utbildade, beväpnade, vita soldater.

Det är tyst från TV:n nu.
Det är tyst länge.
Jag hör hur Kathrin eller Sara drar efter andan
och jag är tacksam att jag inte ser det dom just ser.

Så hör jag det.
Ebtimi gråter.
Hon har ju sett det med egna ögon, hon har ju känt det.
Nu gråter hon,
och jag sitter här i ett annat rum och kan inte göra någonting för att trösta henne.