Mont Kabuje

Det åskar, regnet hänger i luften, allt är fuktigt och jag är otroligt irriterad.

Idag är en jobbdag. Just nu borde jag sitta i DEDs gästhus vid en dator och genomföra en chatt som handlar om modernism/postmodernism. S och jag gick till gästhuset, det tar en halvtimme och det är uppförsbacke hela vägen. Men när vi skulle logga på med min dator funkade det inte. Vi testade alla möjliga vägar i 40 minuter, sen gav vi upp. När vi hade packat ihop allt igen och var på väg ut sa S att jag skulle lova att inte vara irriterad. Jag sa att jag redan var Irriterad med stort I. Då sa S:

- Du, vi är i Afrika. Ibland är det saker som inte funkar. Så är det bara.

Hon har ju så rätt, men det är svårt att acceptera ibland. Jag är så jäkla enkelspårig; när jag har ställt in mig på att göra något blir jag skitsur om det inte funkar (något att jobba på, kanske?).

Igår reste jag mellan världar.

Vi gjorde min första utflykt utanför Kigali, till Mont Kabuje, 2643 m ö h.

Kl 8 gick bussen inifrån stan, norrut mot Ruhengeri. Vi visste inte exakt var vi skulle gå av, bara att det skulle ta ungefär 75 minuter att åka dit och att det skulle vara en by som låg nära sjukhuset Nemba.

Utsikten från bussen var otrolig. Vägen slingrade sig upp för bergssidorna och i början blev jag helt svindlig av att titta ut över kanten. Jag koncentrerade mig istället på den röda bergsväggen på anda sidan bussen.

Som tur var pratade tanten i sätet bakom vårt engelska. Hon lovade att säga till när vi skulle gå av, och som alla rwandier frågade hon vad vi tyckte om landet.

- Very beautiful, sa jag. Sen pekade jag på bergen runtomkring och berättade att det inte finns några berg där jag kommer ifrån.

- Mountains? This is no mountains! We call this HILLS, sa hon och skrattade med hela ansiktet. Wait til you see the Volcanoes!

Det var marknad i byn som vi klev av i, och människor överallt. Kvinnorna var klädda i så färgglada och så mönstrade kläder att det nästan stack i ögonen och många av dem bar något på huvudet; en säck ris, en säckvävspåse full med sötpotatis, ett paraply (ihopvikt), flera meter långa sockerrör, en bunt gröna löv och så vidare. Många hade dessutom ett litet barn fastbundet på ryggen.

S och jag hade fått en beskrivning av hur vi skulle gå för att komma till stigen som skulle ta oss upp på berget. Vi var lite osäkra, men hittade rätt på en gång.

Jag hade föreställt mig något i stil med Skottland. Gröna vidsträckta kullar på vilka små stigar bär framåt genom gräset. Så var det inte. För det första var det människor överallt. Vi sa ”miriwe”, goddag, till dem och de svarade ” eh goo”. För det andra gick det verkligen UPPÅT. Efter ett litet tag var jag genomsvett, men det fanns inget att göra mer än att fortsätta. Och utsikten var belöningen för mödan. Det var så vackert! Åt alla håll mjuka berg och på dem små uppodlade terrasser. Ibland en bananplanteringe med blommande bananplantor, ibland ett litet majsfält.

Alla barn som såg oss skrek ”MUZUNGU!” och blev helt till sig – sprang först omkring, men ställde sig sen och tittade på oss med stora ögon när vi gick förbi. Ett litet barn började gråta hysteriskt när han såg oss och slutade inte förrän vi hade gått förbi hans hus.

Plötsligt, när vi gått genom en by som bestod av några små lerhus, hade vi två barn som tydligen bestämt sig för att följa med oss. Självklart för att få pengar, men det var också roligt att ha dem med. När det inte längre fanns någon väg utan bara ett lerigt spår att följa och vi var tvungna att ta hjälp med händerna för att kunna fortsätta uppåt skrattade de åt vårt stånkande.

Hela tiden kom grupper av färgglade kvinnor med tungt lastade korgar och säckar på huvudet och gick om oss. De skrattade också, särskilt när vi tecknade till våra följslagare att vi behövde vila lite. Jag har så svårt att förstå att kvinnorna verkligen bodde där, högt uppe på berget. Det som för oss var en utflykt med vacker utsikt, var vardag för dem. Allt som de inte kunde odla själva var de tvungna att bära upp.

Efter ett tag blev det klart att vi inte skulle kunna ta oss upp till Kabujes topp, regnet hade gjort de omöjligt. Det var synd och kändes lite som ett nederlag, men när vi börjat ta oss ner och insåg hur svårt DET var, så var vi glada att vi inte gått högre upp.

När vi sedan satt i Matatun som skulle ta oss tillbaka till Kigali stod det hela tiden minst fyra människor utanför dörren bara för att titta på oss. Och lite senare, när vi redan var på väg, kände jag plötsligt hur någon rörde vid mitt hår. Jag vände mig om och mötte den generade blicken av en kvinna som inte kunnat låta bli att sträcka ut handen för att känna på äkta mzungu-hår. Jag log mot henne och då skrattade hon.

Nu när jag skriver det här så blir allt så banalt tycker jag. Jag kan inte formulera mig tillräckligt exakt för att göra utflykten rätta. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det som vi var med om – alla människorna som stannade, vände sig om och stirrade på oss. Barnet som pekade på sin arm och sa ”chocolat” och som nickade och skrattade när S pekade på sin arm och sa ”lait”. Naturen, grönskan, dofterna, solen, regnmolnen som ibland liksom landade på bergen runtomkring, fuktigheten, den röda jorden, bäckarna som porlade.

På kvällen gick vill till Republika Lounge och åt fisk. Vi satt på terrassen och tittade på stadens ljus i dalen nedanför. Runtomkring oss satt mzungus och rwandier, alla med fina rena kläder på sig. S sa att Republika Lounge verkligen är ett fiiiint ställe, där brukar till exempel ministrar äta. Innehavaren kom till vårt bord och frågade på felfri engelska om allt var till belåtenhet och vid bordet bakom oss satt en amerikansk familj med jättebiffar på sina tallrikar.

Det är Rwanda i ett nötskal. Efter en dryg timme i buss från Kigali, är du i en by som bäst beskrivs som Sverige för 150 år sedan. Tillbaka i Kigali några timmar senare äter du fiskburgare på en lyxrestaurang.

När vi var på väg ner från berget, satte vi oss vid en bäck tillsammans med barnen och vi delade vårt bröd och våra bananer med dem. Där satt vi fyra och åt tillsammans. Trots skillnaden mellan våra liv, kunde vi mötas i det ögonblicket.

Jag har så svårt att få ihop det, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här.