Rwanda, de första 20 timmarna.

Well, well.
Jag är i Afrika och har feber och ont i halsen.
Nu ligger jag i S säng under ett stort moskitnät. S är på fritidsgården där hon jobbar för att träffa ”killarna” som hon gör filmen med.

Det första som slog mig när jag klev ut från jumbojeten igår var hur annorlunda det doftar här jämfört med i Sverige. Det luktar gott överallt, kryddigt, varmt, sött. Ibland luktar det nästan som hasch tycker jag, men det tycker inte S.
När jag hade konstaterat att det luktar gott, märkte jag värmen. Fastän det var kväll och helt svart var det nog närmare 25 grader ute.

Nu, när jag försöker samla ihop de första dryga 20 timmarna i Afrika, översvämmas jag av bilder och det är svårt att sortera. Kanske beror det på febern också. Jag skriver ner allt som det kommer.

Vi flög till största delen över öken, jag tror i Sudan och Tchad. Det var väldigt vackert och inte alls enahanda. Tänk att sand kan ha så många olika färger; från rött till ljust beigt. Jag hade fönsterplats och kunde genom den lilla rutan känna värmen stråla in. Fastän (eller tack vare?) vi var så högt upp kändes det hemskt varmt i öknen. Håret i nacken på mig började nästan lukta lite bränt efter en stund.

När solen gått ner blev det helt svart. Ibland kunde jag se ett litet ljus här och där, men oftast inte. Jag har aldrig tidigare varit med om ett sånt kompakt mörker.

Runt lamporna på flygplatsen flög hela svärmar av fladdermöss, trodde jag. När jag kom närmare såg jag att det var någon form av jättestora trollsländor. Och hela vägen från planet till ankomsthallen skrattade jag, jag blev nästan lite rädd för mig själv. Jag var så uppfångad i ögonblicket – där var JAG i den varma afrikanska natten. Jag kunde inte fatta det riktigt. Kan fortfarande inte det.

Det är så fantastiska färger överallt. Träden blommar i rött, rosa, ljuslila, mörklila, gult, vitt. På vår gård står ett avokadoträd som är flera meter högt och jag har också sett papayapalmer och bananpalmer. Hibiskusträden är underbara, jag måste fotografera ett par till mormor. Vissa ser nästan ut som klängväxter. När jag tittade närmare på en av blommorna såg jag att den var helt lik mormors hibiskusar, men samtidigt kunde man se att den var mer ursprunglig – den var inte förädlad till tänderna utan mindre och mer spretig. Självklart vet jag ju att det måste vara så, men det var ändå en härlig upptäckt att göra. För övrigt är jag helt fixerad vid allt som växer här. Jag har bland annat sett ett träd som bär små frukter vilka ser ut som små, små, knubbiga gröna paprikor och jag har märkt att jag hela tiden kommenterar allt som vi går förbi och som växer. S kommenterar husen mer.

När vi började flyga in mot Kigali sa kaptenen i högtalarna att det fanns en del åskoväder runt staden. Jag blev såklart orolig och drog åt säkerhetsbältet så att jag nästan kissade på mig innan jag tog upp ännu ett sudoku som skulle hjälpa mig få bort oron. Jag väntade på skakningarna och vinglandet. Men nästa gång som jag tittade ut genom fönstret såg jag att vi var under molnen, eller bredvid, och jag kunde se Kigali bre ut sig som en stor glittrande vattenpöl i dalen under. Samtidigt kom en rejäl blixt ur ett grålila moln bortom staden och det var så vackert att jag inte kunde sluta stirra. Jag knackade till och med Jean-Pierre i sätet framför mig (vi hade pratat en del tidigare på resan) och sa att han skulle titta ut, vilket han gjorde fast bara kort.
Inte en skakning eller en vingling kom under hela inflygningen, bara glitter och blixtrar.
Sen när vi landade stod höjdmätaren på tvskärmen framför oss fortfarande på 1765 meter över vattnet. Så högt ligger Kigali.

(Jag tittade just på väckarklockan som står här bredvid mig, såg att den var 16:59 och hann tänka ”Åh, nyheterna!” innan jag kom på att det inte finns P1 här.)

Jag har också lagt märke till hur väst-orienterad jag är. Självklart hade jag förväntat mig en flygplats a la Kastrup, trots att vi är i ett litet fattigt odemokratiskt afrikanskt land som inte för så länge sedan hade typ inbördeskrig. Det var ankomsthallen på Kastrup jag såg för mitt inre när jag funderade på hur det skulle bli att träffa S igen. Jag kan berätta för er att ankomsthallen på Kigali International Airport har mer gemensamt med en jympasal byggd 1960 än med Kastrup. Tyvärr var det förbjudet att fotografera, jag hade så gärna velat visa den fantastiska tegelbyggnaden.
När jag sen kom ut genom säkerhetskontrollen kunde jag först inte se S, men så plötsligt kom hon in genom en öppen dörr rakt framför mig, med händerna i byxfickorna och världens största leende. När vi kramgrät lite tittade jag upp och mötte blickarna från ett par nunnor bakom S. De log mot oss och småskrattade lite, glada i vår glädje. (Sen tror jag att det faktum att vi är rätt lika varandra – lika långa, nästan samma frisyr, båda har glasögon, båda har ett ganska avlångt ansikte och breda axlar ökade på deras skratt, men jag vet inte om det stämmer.)

S och jag har bara hunnit prata reseplaner lite grann, men det verkar som om vi båda har strukit Burundi från listan och vi är också överens om att vi vill till Kivusjön. S har lärt känna en tysk man som är specialist på Rwandas fåglar (det finns 500 sorter). Han ska göra en safari (läs: kampa på savann) med några andra och det är möjligt att vi kan följa med. Vi vill också till Nyungwe nationalpark och titta på svartvita ”angolan colobus monkeys” (vet inte vad de heter på svenska) och jag vill till Parc National des Volcans och se gorillorna. Oavsett kostnad.

Kranvattnet luktar klor och det svider när man får det i ögonen på samma sätt som det svider när man får simhallsvatten i ögonen. Koleravaccinet som den dumma sjuksköterskan prackade på mig i förra veckan var totalt onödigt. Kolera finns bara i flyktingläger. Istället skulle jag kanske ha genomfört en malariaprofylax. Inte för att jag tror att jag kommer att bli smittad, utan för att jag får panik så fort jag ser en mygga. Visserligen har jag bara sett tre myggor, trots att vi sov med öppet fönster och hade lampan tänd ganska länge. Men det var läskigt att vakna i natt och bli helt nervös av vanliga myggljud trots tidigare nämnda nät.

I förmiddags när jag låg och vilade och S satt i vardagsrummet och jobbade läste jag i Lonely Planets ”East Africa” att det i trädgården till Kigali Memorial Centre ligger 250 000 personer begravda, alla offer för genociden. Eller rättare sagt; ”resterna” av 250 000 människor är begravda där. Machetemord.
Igår på flyget satt det en kille med proteser på båda armarna bakom mig. Jag var konstigt lugn hela tiden som jag pratade med honom, trots att hela min fokus låg på hur han hade förlorat sina armar. Hur gammal kan han ha varit då, 1994? Varför höggs bara armarna av, varför inte huvudet? Hur överlevde han?
Och sen; tänk om det är en medfödd missbildning?

Nu ska jag läsa lite i A time for machetes av Jean Hatzfeld. Hur hemsk den titeln än är, så slås den med hästlängder av We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families av Philip Gourevitch. Den titeln är så hemsk att jag inte ens kan börja läsa i boken.

********

Det ovan skrev jag igår. Idag har jag en jobbchatt (som håller på just nu, men som är så långsam att jag även hinner maila/posta blogginlägg). Imorgon är S ledig och då ska vi ta oss in till centrum. Jag är så spänd!