Att komma hem

Jag är så FÖRBANNAT TRÖTT.
I natt sov jag tio timmar, vilket för mig själv och för er som känner mig IRL är lika med en evighet. Jag är en van 8-8,5-timmarssovare. Inte att jag sover 10 timmar! Men i natt gjorde jag det. Och de fem nätterna innan som jag varit hemma har jag sovit >9 timmar var natt, UTAN ATT VAKNA MITT I (att jag vaknade av lillasysterns söta snarkande två nätter räknas inte i sammanhanget).

Jag är dessutom otroligt oinspirerad.
Hade träff med handledaren igår. Hon är alltid så käck och glad. Visst är det trevligt med en käck och glad handledare, men det kan även bli lite ansträngande. Som när man själv sitter där och bara gäspar fast klockan endast är 13.30 och samtidigt har megaångest över texten som ska skrivas. Tjugo sidor om vad min avhandling ska handa om. Handledarens gladkäcka svar:
- Skriv tre sidor och maila dem till mig. Så ställer jag frågor som du svarar på i texten och vips har du tjugo sidor! Det är ingen konst.

Jag klättrade upp till mitt kontor igen, slog på datorn, öppnade ett tomt dokument och började skriva. Tre timmar senare hade jag fått ihop sju rader. SJU RADER! Som ska bli tjugo sidor på ganska exakt en månad. Jag tror inte en sekund på det.

Idag när jag gick till jobbet (det tog 55 minuter att gå hela vägen, men jag tänkte att jag nog skulle bli pigg av lite dagsljus) tittade jag på alla som jag mötte och kom på mig själv med att vara avundsjuk på dem, trots att de var vilt främmande människor.
- Åh, tänk om man var som hon där, helt vanlig. Eller som hon som ler så brett. Eller som han som har så snygg frisyr, eller som det där paret som ser så nykära ut. Eller som hon som verkar ha så roligt med sin kompis. Hon har säkert ett jättekul jobb också, ett där man inte bara ska sitta framför en dator och tänka hela dagarna utan där man får prata med människor och hjälpa dem, eller kanske till och med laga mat!?

Så tänkte jag i 55 minuter.
Inte bra för självförtroendet.